mina tankar just precis nu

Efter våran middag ikväll ville min mamma mäta mig och se hur  lång jag var. "No way!" tänkte jag, men gick ändå med på det. 172 cm.

Hela mitt liv har jag varit kortast i klassen, jag har varit "lilla sara" och många har nämnt detta för mig.
När jag var yngre och var så liten ville jag inget annat än att bli lång. Men nu är allt jag vill att bli kort. Jag känner mig som en jätte när jag går i 13 cm klackar eftersom jag blir nästan 20 cm längre än mina kompisar. För dom flesta som jag umgås med är kring 160-165. Och dom använder inte klackar så jag är redan 7 cm längre.
Jag vet, det är snyggt att vara lång, var stolt över det. Jag får höra det hela tiden men det känns inte som det. När jag psykiskt är kvar att jag är 156 cm och kortast av alla mina kompisar är det lite jobbigt att vakna upp och inse att jag inte är kortast. Jag är längst.

Ni som är långa och stolta, ni ska inte ta åt er av det här. Jag tycker inte det är fult att vara lång, det är bara det att jag är lite ovan.

Kommentarer
Postat av: Martina

Förstår din lång-ångest. Hade själv samma tankar när jag blev lång. Alla mina kompisar i högstadiet var tjugo cm kortare än mig, jag kände mig så LÅÅÅÅÅÅÅNG, men sen började jag i ny klass på gymnasiet där jag plötsligt var KORTAST. Superskumt. Och nu tycker jag det är perfekt att vara lång, för man slipper fråga om hjälp när man ska ta ner saker ur skåpen!! Men man kan aldrig mer bli "liten å söt", sorgligt men sant.. det var det dock längesedan jag var..

2008-05-08 @ 20:42:38
Postat av: annis

Fin blogg, intressant läsning :]

kika gärna in min med :)
massa foton och sånt.

Http://akolan90.blogg.se

/ anna

2008-05-08 @ 21:47:53
URL: http://akolan90.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0